Mandi Westin

Just Nu

one last time

Nästan 9 månader har gått sen det som inte skulle hända hände, pappas självmord. Sen den tiden har jag inte bloggat för jag har inte haft orken. Men för någon vecka sen påminde min storebror mig om varför jag bloggade- det gjorde så att jag mådde bättre. Jag fick skriva ut mina känslor. Nu kommer ett nytt försök, ännu ett försök att bearbeta vad som har hänt.

Nu har det gått snart 9 månader. En sak som jag snabbt märkte, efter det hände, var hur folk ville finnas för mig, precis vad jag behövde i stunden. Men man märker hur snabbt det avtar också. Jag vet att samma människor som sa att de finns för mig fortfarande finns där, men de frågar inte längre hur jag mår av det som har hänt – precis som att jag ska ha kommit över det, trots att de inte ens har gått ett år och fortfarande är min verklighet varenda dag. Om de frågar lyssnar de knappt på svaret, om jag berättar hur jag mår gör de inte mycket mer än att säga ”usch stackarn, gå till en psykolog”, fast jag inte känner att jag kan göra det just nu. Jag har redan varit hos psykologer och känner inte att det är vad jag behöver just nu. Istället ignorerar det bara när jag försöker berätta vad jag behöver. Och det är det jag är arg över.

Jag mår sämre nu än någonsin. Nu när allt de där ”stödet” har släppt. Nu när jag känner mig näst intill ensam. Nu när alla andra går vidare, men det fortfarande gapar ett tomt hål i mig där min pappa fanns. Jag är nitton år och min pappa gav upp på honom själv och därav mig för han var en del av mig och jag en del av honom. Förstår ni hur ensamt det känns? När de andra i min närhet ignorerar det jag behöver för att må någorlunda bra?

Jag är deprimerad. Vaknar varje morgon vid en klump i halsen och en i magen som är med mig varje sekund av varje dag. Jag gråter när jag sätts under för mycket press för att jag försöker håll tårarna inne. Jag gråter när jag är ensam för att jag mår så jävla dåligt. Jag gråter mig till sömns på en genomsur kudde för att smärtan går inte över.

Jag behöver inte att någon säger att jag ska söka upp hjälp, för det är inte den hjälpen jag behöver just nu. Just nu behöver jag komma bort. Jag räknar ner varje dag till resan här ifrån för jag orkar inte vara kvar. Jag behöver hjälpen av min familj att respektera mina känslor och behov. Jag är deprimerad. Jag är svag, men det är okej att vara svag för jag har varit stark hela mitt jävla liv. Jag hade inte en uppväxt som alla andra, jag var tvungen att vara stark. Men jag kan inte vara stark för evigt och det är precis det jag tror att pappa kände. Han tog inte sitt liv för att han kände att ingen ville ha honom utan för att han lände att han inte orkade vara stark längre, han ville också få vila.

webshop länk 250px
Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *